Portofritt från 99€ (DE)
Hög kundnöjdhet
Utskick idag med order i 2 h
DE | €
- Blogg
- Intervju om boken "A Life in Lambretta" av Dean Orton - Historien om en professionell mod
Gå direkt till Dean Ortons nya bok här
“A Life in Lambretta” är en samling berättelser som gör det möjligt för läsaren att följa mina erfarenheter – från min flytt till Italien 1992 till mitt avsked från Rimini Lambretta Centre 2020. En kort sammanfattning skulle kunna vara: vänja sig vid lokala egenheter, det aldrig sinande letandet efter Lambrettor, skottlossningar, träffar, tömning av gamla återförsäljarförråd, scooterturer… allt detta och mycket mer. Texten kompletteras med många foton för att ge färg åt helheten.
Det är en cool image och en cool attityd, så nej – det förvånar mig egentligen inte att människor över hela världen vill ha en del av det. Olika kulturer anpassar en image eller subkultur efter sina lokala behov och tillför något viktigt; därför utvecklas Mod ständigt och står aldrig stilla.
Den italienska byråkratin var (och är) en till synes oöverstiglig uppförsbacke – till den grad att det nästan är ett mirakel om något överhuvudtaget blir gjort. Jag hade så många problem bara för att öppna en enkel verkstad att jag vid något tillfälle – hur ska jag säga – låt oss säga att jag fick bli “uppfinningsrik” bara för att få en enkel mekanikerlicens.
Tatueringarna bildar “MODS” och “1980” – och det är exakt det som har format mig: jag blev Mod i mars 1980. En rolig bonus var att tatueringarna också retade min dåvarande affärspartner och min bankman.
“Adriatica Lambretta” och senare “RLC” var förverkligandet av en personlig dröm. Att se hur butiken växte stadigt fyllde mig alltid med stor tillfredsställelse, även om det finns vissa aspekter som jag skulle ha avvisat om jag fortfarande varit där.
Ja, under årens lopp har jag hittat några riktigt eftertraktade eller sällsynta delar på otroligt ovanliga platser. Men utan att låta arrogant: eftersom scooters som de två Innocenti tvåcylindriga SX200, Innocenti Siluro Streamliner och motorn till Ancillotti 230cc Sprinter passerade genom vår butik, bleknar nästan allt annat vi hittat i jämförelse.
Självklart var det alltid fantastiskt att upptäcka skivbromsar eller hela högar av NOS-skydd till Serie 2, men jag var lika glad över att hitta generiska reservdelar eftersom de var lättare att sälja. Om jag skulle välja de mest sällsynta delarna, skulle högst upp stå den enkla aluminiumlisten till J50 Special-modellerna. Hur ospektakulärt det än låter – under alla dessa decennier har jag bara hört talas om att två fanns tillgängliga, och bara en gång lyckades jag köpa en. Det märkliga: NOS-delen kom från Storbritannien, där 50cc-modellerna aldrig såldes. Galet, eller hur?
Ett annat anmärkningsvärt fynd var två enorma Vespa PX-metallskyltar som sedan 1970-talet hade hängt över en trafikerad korsning i Aten. Under en av våra många inköpsresor till Grekland märkte jag att de var borta. Det blev min personliga mission att ta reda på om de hade slängts, sålts eller lagrats. Det tog 10 år av upprepade misslyckade sökningar innan jag slutligen lyckades spåra dem och köpa dem. Uthållighet vinner varje gång, eller hur?
Till en början var jag tveksam till att gå in i trimvärlden, eftersom jag bara såg en bottenlös grop som skulle sluka både pengar och tid. Men jag visste också att det var nödvändigt för att täcka kostnaderna för RLC:s nya, större lokaler. Jag visste att om vi skulle lyckas, skulle det i slutändan ge publicitet och försäljning för de produkter vi ville eller var tvungna att tillverka.
Namnet “Casa Performance” kom från Vittorio Tessera, som redan hade bett om stöd från RLC:s Mickyboy och Lorenz. Deras gemensamma passion för trimning, racing, tester och utveckling gjorde det möjligt att utveckla produkterna på racingbanorna. Min roll var team manager både för Casa Lambretta Racing Team och för Parmakit-teamen. Lorenz sa till mig då: “I racing måste du räkna med att förstöra det otänkbara!” – och han hade rätt. Denna erfarenhet var dock ovärderlig när det gällde att skapa produkter med verklig “plug ’n’ play”-kvalitet.
Ja, jag är stolt över vad “Casa Performance” har åstadkommit, även om jag inte vill ta åt mig äran för andras arbete – CP-produkter skapades och skapas av Micky och Lorenz. Min huvuduppgift var att se till att kvaliteten låg över vad jag själv skulle ha accepterat och att få killarna att förstå att “användarvänlighet” var lika viktigt som maximal prestanda. Jag tänkte alltid på väganvändning, inte bara på banan. Därför körde jag ensam min Lambretta till nästan varje European Scooter Challenge-lopp, för att även testa våra produkter på motorvägar och alpvägar. Killarna testade på banan, jag på långdistans – på så sätt täckte vi hela användningsområdet.
Vilken produkt är jag särskilt stolt över? Förmodligen CasaCase-motorblocket, eftersom jag insisterade på att förstärka alla kända svaga punkter. Mitt sista stora projekt på RLC var att utveckla en komplett produktserie för J-Range- och Luna Line-modellerna, som tidigare hade blivit helt ignorerade. Jag är stolt över att vi kunde erbjuda kunderna ett komplett sortiment utan kompromisser.
En liten sak som fortfarande får mig att le är “311”-RLC-logotypen (med Bartolini på sin SX200 vid IOM Scooter Week) och produktnamnen och logotyperna som jag designade fram till 2020. Jag ville att dessa logotyper skulle vara fritt användbara – övertygad om att kunderna skulle använda dem om de lät coola och såg bra ut. Det är den bästa reklamen som finns.
Nu när denna bok är publicerad kan jag ägna den nödvändiga tiden åt att färdigställa de två tekniska handböckerna för smallframe-Lambrettor: en för J-Range-modellerna, den andra för Luna Line-modellerna. J-Range-handboken är nästan klar, och ja, jag planerar att publicera den första under 2025, snabbt följt av den andra.
Jag älskar smallframe-Lambrettor och har ägt minst en utan avbrott sedan 1984. De flesta av mina första scooters var smallframes, så uttrycket “första kärlek” passar ganska bra.
Konsten att gestikulera med händerna, som är erkänd i hela Italien! Till skillnad från i de flesta andra kulturer, där handgester oftast uppfattas som förolämpningar, använder italienare en mängd olika gester helt enkelt för att kommunicera. Och tro mig: vissa är riktigt märkliga!
Dean Orton på besök hos Scooter Center med sin BSG Corse Lambretta
dessutom
